Tro, hopp och kärlek.

Vad är Tro, Hopp och Kärlek egentligen?

Wikipedia har inget svar på den frågan.

 

 

Så jag frågade dem som tydligen har svar på allt.

Det var ett svar.
Vet dock inte om jag köper svaret. Köper & köper. Jag betalade i alla fall 12 kr för messet.

 

Så Bibeln kom fram ikväll. Måste ju läsa.

Nya testamentet, Nya Korinthierbrevet, kapitel 13 och vers 13. Just den versen säger mig ingenting mer än 118100. 

Verserna 1-7 gav mig mer. Nickar. Känner. Håller med. Klokt skrivet.

Men det här med Tro, Hopp och Kärlek är fortfarande obesvarat. Kanske mest för att jag fått för mig att jag ej kan tro på religiösa skrifter.

  

Så mina funderingar fortsätter.

 

Är det vackra, men naiva drömmar?

Det här om Tro, Hopp och Kärlek.

 

Är det en underbar, omöjlig utopi?

 

Är det förvridna ordlekar?

Så länge hoppet finns, så finns kärleken.

Finns hopp så finns kärlek. Så länge du tror på hoppet.

Hoppet om kärlek finns om du tror på kärlek. Annars inte.

 

Och efter Bibeln, tas frågorna till ytterligare en nivå:

Är det för att jag inte tror på religion, Gud, Nattvarden och heliga skrifter som Bibeln? Är det därför som Tro, Hopp och Kärlek är en omöjlighet för mig? En omöjlighet att uppleva, uppnå och förstå?

 

..

Detta mötte mina ögon i fredags.

 

Innanför denna dörr finns mycket av det jag föreställer mig om Tro, Hopp och Kärlek.

 

Där finns människor som jag beundrar.
Människor med tro, i sin rätta bemärkelse. Tron på livet, tron på lycka, tron på sin egen styrka, tron på den sanna kärleken.

Där finns hopp.
Och där finns kärlek. Villkorslös kärlek.

Och för en stund får jag känna nyckeln nära mitt hjärta.

 

Byssan lull.

Detta är Mini-Me.

Perfektion. Oskuld.

Nytt liv. Nytt hopp. Nya drömmar.

 

 

 

 

 

Byssan Lull är bästa nattemusiken.

 

Hon har stora mörka ögon och långa ögonfransar.

Och mjukt hårsvall med små, underbara lockar.

Doften av henne är den finaste som sinnet upplevt (nja, med undantag av fisarna)

 

Nyvaken, trötter, arg, ledsen, glad, pigg, hungrig.

Ja, oavsett så är det nya livet det finaste.

 

När jag pratar med henne, fokuseras hennes intensiva blick på min mun & mimik.

När jag tar henne i min famn, kryper hon ihop och burrar in sig sådär nära, nära.

När hon tjurar ihop, så skriker hon till, tittar på en för att få en reaktion, skriker sedan lite till och viftar med de små härligt, babyknubbiga benen.

Inga tårar, bara tjur.

När hon skall somna, så sträcker hon ut sina små händer, drar mig närmre & håller mig fast där. Och gör lågmälda, fantastiska läten & ljud (ja, även fisarna).

 

Att gå med henne i barnvagnen, gör att jag ler konstant & stolt sträcker på mig.

 

Med Mini-Me är känslan av lycka näst intill total.

 

Undrar hur det känns att få uppleva världen med ett helt eget, litet liv.

En Mini-Me Original.

En liten av mig & någon annan.

Barn är hopp.

Barn är hopp. Barn är innerlighet. Barn är det finaste i livet.

Idag fick jag hålla Alexander. Nyaste tillskottet i kretsen. Och definitivt det sötaste, gulligaste, finaste, snällaste.
Det mest perfekta.

Jag blir så lycklig.

En babys doft slår alla andra dofter.
En babys ljud låter finare än allt annat örat kan höra.
En babys grimaser är den vackraste av all mimik.
En babys små, små tår och fingrar och öron och haka och näsa är så fulländat skapta.

Det är även så att babyns spya på kavajen är den bästa av alla spyor.
Och direkt efter så somnade han som en stock i min famn.

Det känns i hela mig. I alla nervceller. I alla blodådror. I hela min kropp.
Längtan. Hopp.